Anekdot om arbetarrörelsen
Jag hittade ett roligt tidningsutklipp i en lokaltidning i Åstorp hos den lokala hembyggdsföreningen, när jag och några i min grupp i skolan var och rekogniserade för en exkursion som vi skulle hålla för vår klass.
Det har berättats från den tiden, att en fackförening verkligen en gång lyckades att för ett av sina möten hyra Joh. P. Nilssons sal, som annars huvudsakligen användes för religiösa sammankomster. Ägaren hade vid det tillfället försummat höra sig för angående mötets karaktär, vilket i och för sig var en allvarlig förseelse. När emellertid en skara fackföreningsmedlemmar från Hälsingborg, som kommo på besök, marscherade upp i möteslokalen, förstodo borgarna i samhället vad klockan var slagen. Lokalens ägare underrättades genast om den stora skandalen, att han hyrt ut predikolokalen till socialisterna. Med andan i halsen for ägaren upp för trappan, ryckte i dörren och skrek: ”Ut, socialister”. Men det var för sent, dörren var barrikaderad med ett bord och på bordet hade man placerat tre av de tyngsta fackföreningsmannarna. Det var ingen annan råd än att låta mötet fortsätta till slut. Men det var den gången, det lyckades. Berättelsen ger en bild av läget innan arbetarna lyckades fullborda sitt folkets hus år 1905.
Det var då det, när den officiella arbetarrörelsen fortfarande gav sken av att vara kämpande, utöver att lite för syns skull, av pricipskäl, sätta sig emot en borgerlig regering, som LO gör idag. Sedan fick de sitt folkets hus i Åstorp och skapade tillsammans med de "lokala borgarna" en korporativism och samförståndsanda av sällan skådat slag, som de fortfarande kallar för "Åstorps andan". Och i resten av kungariket hade de nästan ett sekel av obryten politisk makt. Jag väntar fortfarande på att LO ska "upp på barrikaderna" och barrikadera sig i byggnader av olika slag, med måttlig spänning.
Det har berättats från den tiden, att en fackförening verkligen en gång lyckades att för ett av sina möten hyra Joh. P. Nilssons sal, som annars huvudsakligen användes för religiösa sammankomster. Ägaren hade vid det tillfället försummat höra sig för angående mötets karaktär, vilket i och för sig var en allvarlig förseelse. När emellertid en skara fackföreningsmedlemmar från Hälsingborg, som kommo på besök, marscherade upp i möteslokalen, förstodo borgarna i samhället vad klockan var slagen. Lokalens ägare underrättades genast om den stora skandalen, att han hyrt ut predikolokalen till socialisterna. Med andan i halsen for ägaren upp för trappan, ryckte i dörren och skrek: ”Ut, socialister”. Men det var för sent, dörren var barrikaderad med ett bord och på bordet hade man placerat tre av de tyngsta fackföreningsmannarna. Det var ingen annan råd än att låta mötet fortsätta till slut. Men det var den gången, det lyckades. Berättelsen ger en bild av läget innan arbetarna lyckades fullborda sitt folkets hus år 1905.
Det var då det, när den officiella arbetarrörelsen fortfarande gav sken av att vara kämpande, utöver att lite för syns skull, av pricipskäl, sätta sig emot en borgerlig regering, som LO gör idag. Sedan fick de sitt folkets hus i Åstorp och skapade tillsammans med de "lokala borgarna" en korporativism och samförståndsanda av sällan skådat slag, som de fortfarande kallar för "Åstorps andan". Och i resten av kungariket hade de nästan ett sekel av obryten politisk makt. Jag väntar fortfarande på att LO ska "upp på barrikaderna" och barrikadera sig i byggnader av olika slag, med måttlig spänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar